Nu ar jag bakis igen. Jag har ingen karaktar.

Jag lever varsta it-livet har. Karros man ar ju dansare, sa vi kommer in gratis pa massa stallen, far sitta vid vipborden och far is till var gratisrom. Is ar fint pa kuba. Plastglas ocksa. Och har man ett kylskap ar man lyckligt lottad. Glass ar ocksa nagot folk blir upphetsade over.


Jag och karro roar oss med att lara kubanerna svenska.

- Vad vill du falafel?
- Killen, jag vill ha kebab.
- Stick svenne.

Larde vi dem igar. Naturligtvis oversatter vi fel till dem sa de tror att de sager nagot annat. Sen skrattar vi elakt.

Kuba ar fint. Jag tror inte jag vill aka hem. Men jag saknar toalettpapper, snabbmat, rinnande vatten utan parasiter, att kunna forklara saker och att kunna ga pa gatan utan att alla stirrar pa mig for jag ar sa javla vit.